RUN WITH SCISSORS THROUGH A CHIP PAN FIREFIGHT, GO INTO BUSINESS WITH A GRIZZLY BEAR

Krossad och ensam, ensam på riktigt. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig. Försöker beskriva och uttrycka men allt är bara suddigt och förvridet. 'Men varför gjorde du slut då, om du nu känner dig såhär grå?' undrar ni säkert. Åt helvete med förklaringar, jag vet knappt själv längre.

"Jag vill inte se dig gå under på grund av honom"
Det är nästan svårt att låta bli.

Slår läger i duntäcket och på badrumsgolvet, jag är inte helt frisk förstår ni. Inte som det känns, i alla fall. Inte någonstans. Att ha en förjävlig hemlängtan, ni vet? Det är ungefär så jag upplever det hela.  

Men hur kan man ha hemlängtan när man redan är hemma?

l
Jag vill att du ska lägga märke till mig. Inte bara när jag för en konversation, rör på mig eller ser ledsen ut, utan min närvaro, hela min existens. Och jag vill att du ska lägga märke till mig när jag går min väg; jag vill att du ska undra var jag är och varför jag gick när jag upphör att synas. Jag vill vara mer än 'någon'. Jag vill så gärna vara speciell.
Men det enda jag ser hos dig nuförtiden är dina avstånd (från mig). 

ll
När jag ser dig tala med henne vill jag kräkas. Gör det mig till en dålig människa? Kanske.

lll
Jag hatar att jag älskar dig och hela världen är skev, ingenting är logiskt. Jag behöver lite mer självbehärskning och ett mindre hjärta; så att en del utav det som trängs där inuti inte längre får plats. Kom och slå sönder min värld, det är allt jag begär.

Kyliga och dimmiga mornar som biter i lungorna, ibland vill jag inte stiga upp, ibland vill jag det. Det känns lite så om allt; ibland vill jag, ibland vill jag inte. Känslorna exploderar och det känns så fantastiskt, perfekt och rätt. Men sedan faller det av igen, och jag tänker 'Vad fan gör jag här?'  

Mitt hjärtas röst kan nog vara ostämd ibland. Instängd I ett bröst, en ambasad som saknar sitt land. 

Regnet utanför smattrar mot fönsterna. Jag vaknade av det i morse, likaså somnade jag till det igår kväll. Till det och till texten ur min bok som jag egentligen inte hade hjärta att läsa, eftersom att jag redan visste vilken tragedi som väntade några sidor fram. - döden. Jag är rätt fånig, patetisk om inte annat.
Det slutade med tårar i skolkorrdoren, där jag satt ihopkurad med boken i knät.

Läste ett så himla bra stycke ur 'Den oändliga historien' förut som jag tänkte dela med mig av;

"Den som aldrig har suttit lutad över en bok hela eftermiddagarna, med glödande öron och fuffsigt hår, och läst och läst och helt glömt bort världen omkring sig och inte ens märkt att han blev hungrig eller att han frös.
Den som aldrig legat och läst i ljuset från en ficklampa som han dolt under täcket, läst i hemlighet därför att mamma och pappa eller någon annan vuxen som har hand om en i all välmening släckt ljuset med det tungt vägande argumentet att nu måste du sova, för tänk på att du skall upp tidigt imorgon.
Den som aldrig öppet eller i hemlighet har gråtit strida tårar, därför att en sådan underbar historia har tagit slut och man måste ta avsked av de bokgestalter som man har upplevt så många äventyr tillsammans med, som man älskad och beundrat, oroat sig för och hoppats att det skulle gå bra för, gestalter som man har fäst sig vid så till den grad att livet verkar tomt och meningslöst utan dem."

Kärlek är prydligt och otäckt, opålitligt och spännande, besvärligt och svårt, enkelt och lätt. Och så krävande. Det är det som alla talar om, det är det som egentligen inte finns (på någon annan plats än i våra huvuden). Det sägs att det krossar hjärtan, men det skulle lika gärna kunna krossa alla de övriga organen i kroppen med.

Det fick bli lite såhär, nytt och ypperligt.
Och förresten, det är höst nu. Passande, hösten är det bästa stycket på hela året. Det är liksom varmt och kallt på samma gång; gula, röda och bruna löv, kent och knasigt väder. Och böcker, massvis av böcker.