RUN WITH SCISSORS THROUGH A CHIP PAN FIREFIGHT, GO INTO BUSINESS WITH A GRIZZLY BEAR

Nu har jag talat alldeles för högt om mina känslor igen, men jag ska låta dig vara för det har jag lovat. Så när jag tittar på dig nu tittar jag i smyg, jag försöker le medan du ler mot henne, jag låtsas vara intresserad när ni talar om allt ni ska göra tillsammans och jag ljuger när jag säger att jag är glad för din skull.

Jag läser vidare i kärleksromanerna. Det är egentligen ingenting för mig, men det är i alla fall enkelt.

Klöser mig på ryggen och är sjukanmäld, så jag är hemma från skolan.
(ps, när jag behöver tänka lyssnar jag på den här låten)

I natt och den här morgonen har jag skakat och kanske velat dö en aning för nu är det som är rätt fel, och tvärtom. Jag har försökt dämpa tankarna om verkligheten genom att läsa böcker och lyssna på musik, men det enda som står skrivet handlar om flickan som är hopplöst förälskad i pojken hon aldrig någonsin kommer att få, och de enda som hörs är Ian Curtis som sjunger om att kärleken kommer att tära sönder oss igen.

Jag skulle så gärna vilja förklara för dig, för er, berätta hur det egentligen är men det går bara inte. Det är fortfarande något jag inte vill visa riktig än. Det skulle bara föra oss ännu längre ifrån varandra så vi tillslut blir luft, med mänskliga konturer. Vi syns, men existerar inte.
För mig har vår kärlekshistoria aldrig riktigt tagit slut, inte på riktigt.

Om jag fick göra precis vad jag ville just nu skulle jag nog knuffa bort henne ur ditt huvud, utrymma varendaste del, minsta lilla partikel skulle bort. Och kanske skulle jag placera in mig själv där inne någonstans. Jag skulle troligen trivas lite mer där, någonstans i ditt huvud.
Men det är något jag aldrig skulle säga högt, helst inte till någon för det är rätt hemligt egentligen. Och så är det ju osäkerheten, alla tvivel som gnager, sliter och river och drar mig åt olika håll.

Dagarna går så fort att jag knappt hinner med, och allt det där bra jag skrev om tidigare har redan börjat fräta sönder. Saker och ting är bara i en enda stor röra. Det känns nästan som jag glider tillbaka till det där helvetet igen, de där avstånden mellan oss blir bara större och större, växer och växer, men du bryr dig inte så jag fortsätter att krypa ihop gråtandes på badrumsgolvet med fläkten påslagen, så det inte ska höras ut lika väl.

Jag önskar att allt vore mig heltigenom likgiltigt, att jag inte påverkades av någonting.

Luften är tung av Novembers isande hälsning, men jag kan fortfarande andas. Trots dess nästan eviga mörker som smält ihop med asfalten lyser ändå små, små, nästan obetydliga tillfälligheter upp gatan, staden, hela mitt liv.