Det spelar ingen roll om du håller mig hårt
Allt som är och allt som varit: brustna hjärtan om, och om, och om igen. Hela tiden fann vi nya metoder att såra, klösa och riva varandra med sådär otäckt djupt inuti, även fast det aldrig var med flit. Jag sparkade i grus och grät till musik vi brukade lyssna på tillsammans, som man gör, ni vet? När man än en gång vill bli påmind av det enda som trängs, nej, det enda som får plats i huvudet. Men vi var ju inte tillsammans längre.
Jag vände knappast ryggen åt sorgen, utan välkomnade den med blekt öppna armar, lät den stabillisera sig. Det jobbigaste var när du inte var säker på någonting, inte ens dig själv.
Men trots allt det där har vi liksom inte givit upp varandra på riktigt, nej, det vill vi inte. Vi vill inte förlora, glömma bort, förtränga. Så vi försöker en gång till.
kommentarer
Trackback
